För ett år sen låg man i sängen och bara bad om att farfar skulle bli bättre. Helt ovetande om att han skulle dö nästa dag. Minns dagen som den vore igår allt hände.
Försöker förstå att han har varit borta ett helt år imorron. Saknaden är lika stor nu som då. Kan fortfarande inte förstå hur en människa bara kan slå av sin egen kropp på de viset. Men han ville inte lida, han ville somna in om den va elakartad och hans vilja gick igenom. Minns när vi satt där inne på hans rum, det varierade mellan skratt och gråt! Vi hann lagom hem när vi fick beskedet. Jag minns känslan, minns hur jag försökte hålla mina tårar inne för att inte visa Elias att mamma va ledsen!
Snart ett helt år sen, så sjukt hur fort tiden går. Imorron blir det att åka ut och tända ljuset vi har köpt!

Farfar du är så otroligt saknad och älskad <3